|
|
november
höstdikt
Här är den vackra bortgångna sommaren,
Blommorna har tappat sin doft.
Blommorna har inte längre nyanser,
Deras ljusa färger är dämpade.
Många knappar redo att öppnas
Nära att vissna.
Hösten har tagit på sig sin strama slöja,
Det finns inte längre ett glatt golv.
Nära höga och stolta dahlior,
Som höjer sina olika buketter,
Vi ser bara mörka tankar,
Och nyanserade krysantemum.
I de ljusa kala lundarna
Sångfåglarna är tysta.
På marken rullar kastanjen,
Och på väggarna blöder rankan.
Gräsmattorna är kalla och blöta,
Bladen redan rostiga;
Vinden på marken sprider dem,
Vinden eller nästa regn.
Luften är fuktig och genomträngande,
Trädgården är inget annat än en döende man.
Solen, genom dimman,
Ser ut som ett rykande rött rökelsekar;
Och naturen finns på denna plats
Högtidligt som ett farväl.
Låt oss lämna, min son, detta tysta hörn;
Låt oss gå tillbaka till storstaden.
Där borta, i skydd av autanerna,
Låt oss vänta på våren.
Men jag hör ett prasslande av vingar
Och klagande ritornellos..
Ångrar denna söta fågel,
Som vi i april förra året?
Amélie Dewailly (Ms Gustave-Emile Mesureur)
Våra barns dikter - 1885
|
