|
|
George RODENBACH (1855-1898)
Akvariet är så blåaktigt, så månigt
Akvariet är så blåaktigt, så månigt;
Oändlighetens fönster som öppnar sig mot vilken trädgård?
Evighetens spegel vars himmel är solbränna.
Hur djupt går detta visionära vatten,
Och hur långt tillbaka förlänger hon
Är det azurblått ventilerat av silverryssningar?
Det är som en växthusblommande atmosfär...
Då och då, i tystnaden, broderar vattnet
Av passagen av en långsam fisk skymtade
Som kommer, snett, lämnar, smälter, blir flytande;
Snabbt raderat kol på den tomma skärmen,
Utkast till en dödfödd teckning på ett tyg.
För fisken bleknar, går in i en dimma,
Blir blekare, blir nästan postum,
Släpar som utmärglade åror
Dess fenor som redan är färglösa.
Avgångar utan väckning, knappt sett,
Som stjärnorna i gryningen.
Vilken bitter charm har de saker som snart tar slut!
Och är det inte, denna långsamma fisk, en tanke
Som vår själ nyanserades för ett ögonblick
Och vem läcker och vem är redan bara ett minne?
|
